it’s been a long day, without you my friend.

Två år har passerat, sedan du lämnade mig. Naiv som jag är trodde jag faktiskt det skulle bli lättare. Men det blir verkligen inte det. Periodvis är det okej, jag känner mig okej och som att jag äntligen kommit att acceptera vad som hänt. Men så finns det dagar, dagar då jag återupplever allting och mitt hjärta än en gång går i tusen bitar. Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig, hur tomt mitt liv är utan dig. Tomrummet efter dig är gigantiskt fortfarande och jag kan inte låta bli att tänka hur mycket bättre allting vore om du fanns här.

“my smile’s an open wound without you.”

Jag var och tände ett ljus idag, och jag satt i minneslunden i ungefär en timme. Jag satt där och pratade med dig, sådär som jag brukar göra ibland. Jag behövde lätta på mitt hjärta och jag behövde råd. Jag berättade för dig om min resa jag ska göra, och om hur orolig mormor är. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag berättade, för ni var så olika. Hon är orolig för mig, men du hade istället uppmanat mig. Frågat vilka ställen jag skulle besöka. Du hade skrattat åt mormors oroliga kommentarer och sagt åt henne att inte vara så orolig. Jag berättade för dig om alla saker som tynger mig. Jag vet att du inte kunde svara, att du inte kan ge mig råd som tidigare, men på något sätt kändes det som om du var där. Det kändes som att du gav mig råd och lyssnade på mig, i tystnad. När jag lämnade kyrkogården så var det som en sten föll från mitt hjärta. Jag var lättad. Du hade hjälpt mig mer än jag trodde.

“when my strength was gone, and i just gave up on life, in my darkest place you were my guide and you told me that i should live my life to the limit”

Jag har försökt att inte vara ledsen idag, för du ville ju verkligen inte att jag skulle vara det. Du ville inte att någon av oss skulle vara det. Vi fick liksom inte vara ledsna. Ändå var vi det, eller ja vi är det. Det var som min bästa vän sa förut, det är klart man är ledsen om personen betytt något för en. Då blir man ju påverkad. Då blir man ledsen. Och det har hon helt rätt i, det är nog därför jag har så svårt att inte vara ledsen. Jag saknar dig något otroligt och du betyder – ja, betyder – mer än ord kan beskriva. Det finns ingen som du, du var unik och ingen kan någonsin mäta sig mot dig. När jag satt på kyrkogården förut, kunde jag inte låta bli att tänka på hur det hade varit nu om du fortfarande funnits. Efter min resa, är jag säker på att du hade haft massor av frågor och kommentarer. Jag hade berättat de galna situationer jag hamnat i, och du hade skrattat. Jag hade ju aldrig kunnat överträffa dina historier, det går ju liksom inte. Ingen av oss kunde göra det, det har aldrig gått. Jag tänker på dem ibland och kan inte låta bli att skratta.

“now i’m hoping, if you hear this, you believe that all that i do is to make you proud”

Jag kommer snart och pratar med dig igen. Tills dess hoppas jag du har det bra där uppe, och att du sitter i en trädgård med massvis med pelargoner och andra blommor, och att Chili springer runt där och skäller och att du skrattar åt honom och hur tokig han är. Ni var mina favoriter, så jag vet att ni är tillsammans även nu. 

Jag älskar dig, mer än någonting annat. Jag saknar dig, med varje andetag. Jag hoppas jag gör dig stolt.

“there goes my hero, watch him as he goes”

through these cynical, old, bitter eyes, the future’s hard to see

Efter några månader utan att blogga är jag nu tillbaka, för att skriva ett rätt ärligt inlägg.

Jag har den senaste tiden mått lite sådär, men ryckt upp mig den senaste veckan och börjat träna och äta nyttigare, och mår helt fantastiskt mycket bättre. Känner att jag är på ett bra ställe i livet, även fast jag kanske inte gör så mycket. Jobbar när jag får timmar, och det är inte alltid enkelt att vara timvikarie, det vore en lögn att säga det. Jag är så tacksam för att min chef ger mig de timmar som finns, men ibland vill jag ha mer. I snitt får jag ut maximalt 4000 varje månad. Fyra tusen. Förstår ni? Det är inte mycket, inte alls. Men det fungerar för mig, för den enda räkningen jag har varje månad är min mobilräkning. Jag bor hemma och betalar matpengar/hyra, men ingen stor summa. Men det är inte alltid enkelt att få så lite i lön, även om mina fasta utgifter inte ofta överstiger 1300. Men sen ibland, så kommer det månader då jag vill gråta för att jag knappt har 100 kronor kvar på kortet dagarna innan nästa lön kommer. Mina vänner som har fasta jobb kan alltid göra så mycket och kan fråga om vi ska gå ut, ta en lunch eller gå på bio. Vad säger jag? Nej, jag kan inte. För jag har oftast inte råd. Jag försöker spara pengar så gott det går, för jag vet att ibland kommer det utgifter man inte räknat med.

På tisdag får jag cirka 3200 i lön. Det är ingenting. Min mobilräkning sen semestern i Thailand är på 1150. Så då återstår cirka 2050. Känns sådär? Och i veckan fick jag ett brev från CSN om återbetalning av lån. Jag studerar just nu, men är inte berättigad studiemedel då jag hoppade av en utbilding Januari -13, och måste få ihop 16,5 poäng innan de kan överväga att ge mig studiemedel. Känns också lite sådär. Att plugga utan att få studiemedel är jävligt tufft, då kurslitteratur inte är något som är gratis. 8 böcker för mina två kurser kostade 2300. Och då hittade jag de resterande 5 böckerna på biblioteket, som tur var. Eftersom jag inte får studiemedel så anser CSN att jag ska betala tillbaka pengar för mitt lån. Förståeligt, kanske. Men är det förståeligt att jag ska betala cirka 1700 när min lön är på 3200? När jag har 2050 kvar efter räkningarna är betalda? Är det okej? Nej. Är det okej att ifall jag inte betalar så hamnar jag hos inkasso? Och får skulder? Nej nej nej. De borde kanske kolla upp vad min inkomst ligger på?

Jag har under kvällen haft något som kan likna en panikattack. Hyperventilerade, grät. Ångesten växer inom mig. Jag kommer inte kunna sova i natt. Kan inte slappna av. Allt jag tänker på är CSN. Och deras sjuka jävla syn på allting.

Ska jag bli skuldsatt för detta? För att jag i princip valde att hoppa av en utbildning som jag inte tyckte kändes rätt? Som var oseriös och helt fel för mig? För att jag valde att avbryta den? Hur logiskt är det? Jag kan förstå om de inte vill ge mig studiemedel på grund av det, fine. Det accepterar jag. Men jag kan omöjligt betala tillbaka nästan 7000 i år när jag studerar utan studiemedel och jobbar som timvikarier och ibland bara får ut 2000 i månaden efter skatt?

Seriöst, vad har jag lärt mig av detta? Börja inte plugga om du inte är 350% säker på att du verkligen vill läsa det. Hoppa inte av, för guds skull. För skulle du hoppa av, kan du lycka till med att börja plugga och få studiemedel igen. Förresten, plugga inte alls. Eller jo, om du är säker på att du har jobb efteråt så att du kan betala dina skulder. Vilket är logiskt, för den är självklart att man ska betala tillbaka dem! Det är inte det jag säger…. Men även om du är arbetslös eller har en låg inkomst, kommer de kräva dig på pengar. Och om du vill ha en blankett för att ansöka om nedsättning och få betala mindre? Ja då tar det minst en vecka, för den skickas med vanlig post.

Jag är arg, och ledsen. Omotiverad, fylld med ångest. Vad fan är det för fel på systemet?

Fan vad jag önskar att jag inte bodde i Sverige.

body conscious. (plz read cause I’m sick of people putting me down.)

Trött på att folk kollar snett på mig, trött på att folk lägger kommentarer om att jag är tjock och behöver gå ner i vikt. Fuck that. Jag är normalviktig. Storlek 38-40 i kläder, ibland mindre ibland större. Jag trivs med min kropp. Folk verkar inte gilla att jag gör det dock. Sluta trycka ner mig. Jag trivs med den jag är. Jag är inte pinnsmal men so what? Nu ska ska jag iväg till gymmet och ta ut mina aggressioner med hjälp av Nicki Minaj i hörlurarna. Ses id boxningspåsen!

I’m tired of people looking down on me, sick of people telling me I’m fat and that I need to lose weight. Fuck that. I’m a normal built girl. I have size 10-12 in clothes, sometimes less sometimes more. I like my body. People doesn’t seem to like that I do though. Please stop putting me down. I’m happy with who I am. I’m not stick-thin but so what? I’m going to the gym now get to get my aggressions out, with the help of Nicki Minaj. See you at the boxing equipment.

förklaring.

Känner att jag måste skriva av mig. Har fått in en vana av att lägga upp dagens outfit varje dag. Plus, att jag gärna lägger upp outfits på lookbook. Detta verkar sticka i ögonen på folk, som anser att jag försöker låtsas som att jag är någon jag inte är genom bloggen. Det är bara löjligt? Jag lägger inte upp dagens outfit eller looks på lookbook för att få HYPE eller få komplimanger, utan jag gör det för att jag vill hålla koll på hur min stil ändras. Jag vill se hur jag klär mig under året, vad jag inspireras av och om jag fortsätter att DIY:a mina kläder. Jag bryr mig inte om folk gillar hur jag klär mig, men klart som FAN att man blir glad om någon säger att man klär sig bra! Men det är absolut inte därför jag lägger ut dagens outfit. Folk verkar tro att jag fiskar efter komplimanger och uppmärksamhet. Ni känner verkligen inte mig om ni tror det. Förlåt, men det är så JÄVLA korkat.

Plus, jag fattar inte varför folk som känner mig anklagar mig för att vara en annan människa på bloggen än i verkligheten? Tro det eller ej, jag har en hel del läsare och jag älskar att blogga. Om det stör er, läs inte min blogg då? Så enkelt är det bara!

Förlåt för detta, men kände att jag behövde förklara en hel del.

Ni som läser, älskar er. PUSS.

#mel12

Kollar någon ens på Melodifestivalen? Funderade på det förut idag, men tydligen så. Förra veckan så 3 miljoner det. En tredjedel av Sverige alltså. Herregud. Kollade lite ikväll, och säger bara en sak. Tack Gud för Danny Saucedo. En man som kan sjunga och dansa, samtidigt. Hallelujah. Vacker är han ju med, erkänner att jag har en major crush på honom! Haft det sen jag och min vän Tina såg honom på en glassbar här i Kalmar. God what a beautiful man. Anyways! Hans låt var bra, även om han sjöng lite falskt. Hans kläder var… hemska? Nja nästan så. De var coola när de lyste i mörkret och sådär, men så himla snygga var de ju inte annars. Byte rekommenderas snarast haha.

Men Christer och Lotta? Dynasty? what the hell? Trodde de att de var Mötley Crue, fast mesigare? Sorry killar, ni var bara rent av löjliga. Mutade TVn efter halva låten, sorry. Blev bara för mycket och för jobbigt och för pinsamt. Samma med Lotta och Christer. Mutade efter 30 sekunder. Fick panik av låten, uppträdandet, hennes klänning.. allt var så fel och jobbigt pinsamt. Hur de kunde gå till andra chansen förstår jag inte. Men förstår inte heller hur Ranelid kunde gå till final. Så ja.

Lisa Miskovsky gillade jag som mindre. Hon har fin röst. Men idag hörde jag inte om hon sjöng på engelska eller svenska. Hon mumlade för mycket och ja, hörde knappt något. Sadly!

De andra säger jag inget om. Bara att killen som ville vara Håkan Hellström/Oskar Linnros lyckades sådär, men säkert fick många nya tjejer som fans.

Har jag seriöst gjort ett inlägg om
Melodifestivalen? Ja. För jag såg det, hah. Skäms jag över att säga det? Nej. Folk brukar ju göra det annars. 3 miljoner ser på det men ingen man känner säger att de sett det. Ingen påstår sig se det. Konstigt. Vad är det som är så skamligt egentligen? Det är väl inte det programmet jag helst skulle se, men det är okej för att inträffa en gång om året. Visst, det är en galen hysteri runt det men så är det. Skäms inte över det. Just be honest! Du dör inte av att erkänna att du sett på Melodifestivalen 🙂

Pus och godnatt!

kroppsideal.

Ska snart ge mig iväg till gymmet för en timmes svettande och tränande. Jag vill verkligen träna, men frågan är varför? Är det för att jag vill gå ner i vikt? För att andra människor ska uppskatta mig mer? För att jag ska få mer uppmärksamhet av killar? För att jag vill må bra? Det finns många anledningar till varför jag vill träna men ibland kan jag börja undra om jag inte gör det av fel anledning? Min största anledning är att min astma mår bättre av det och att jag själv mår mycket bättre av regelbunden motion. Det gör vi alla! Endorfinerna från träningen gör att vi blir lyckligare. Så enkelt är det. Men ändå, så tror jag att jag någonstans tränar för att jag strävar efter idealkroppen. Den som vi alla vill ha. Den perfekta kroppen med perfekta proportioner på allt. Men finns det egentligen någon perfekt kropp? Nej. Alla har olika syn på vad som är perfekt och det finns inget som är perfekt.

Det kommer alltid att finnas en debatt om vad som är snyggast, skinny or curvy. Jag själv anser att det är fint med kurvor, det är fint att se kvinnlig ut. Ändå avundas jag de kvinnor med platta magar och smala ben. Vem avundas dem inte? Alla Victoria’s Secret Angels med perfekta kroppar… Klart jag skulle vilja byta plats och kropp med dem, anyone would. Dock är jag nöjd med mig själv. Ja, faktiskt. Visst, jag kanske behöver gå ner några kilo i vikt men det jobbar jag jag på. Jag borde börja äta nyttigare, men det ska jag. Jag trivs dock i min kropp, trivs med mig själv, och det har jag inte gjort sen jag var tretton år gammal. Jag hatade min kropp i flera år. Men om jag inte vill göra massvis med dyra operationer, så är det såhär jag ser ut. Lika bra att vänja sig vid det, eller hur? Lovar att folk nu tänker “gud vad lat hon är som inte gör någonting åt allt istället” ja, fast nu vill jag ju inte det. Fick jag operera mig skulle jag i princip bara fixa mina tänder. Visst, fettsugning är alltid lockande men det är en genväg till smalhet och gör inte att du automatiskt får drömkroppen. Du måste träna mycket efteråt för att få den ändå. Då tränar jag hellre hela vägen och känner mig totalt nöjd med mig själv och min prestation.

Klart jag inte skulle säga nej om någon sa att jag fick ha Candice Swanepoel’s kropp, men hur mycket lyckligare skulle jag egentligen vara? Då skulle jag säkerligen avundas de som hade större bröst/rumpa än mig och vilja ha det. Man vill alltid ha sådant man själv inte har.

I höstas hade jag en diskussion med massa folk på sidan tumblr om Rihanna. Bilden nedan dök upp och folk kommenterade direkt och sa att hon var tjock. TJOCK? Rihanna? Någon måste driva med mig. Jag älskar hennes kropp. Hon har kurvor, perfekta proportioner och ser sådär överdrivet sexig och vampig ut. Hur kan man inte gilla hennes kropp? Folk frågade hur jag kunde vilja se ut som henne när hon var så tjock och överviktig. De skrev att hon äcklade dem. Jag svarade bara att, fine. De har sina åsikter. De tycker att hon är tjock, men det är hon verkligen inte. Hon är mindre än mig och hon har kurvor. Hon är en kvinna. Alla kvinnor är inte pinnsmala utan bröst och rumpa. (Lite komiskt det dock, killar vill ha smala tjejer med stora bröst. Yeah, right, det finns inte? Inte naturligt iallafall.)

Folk skulle aldrig kalla Kim Kardashian tjock. Henne kallar man bara kurvig. Sexig. Fyllig. Vacker. Okej? Vad är skillnaden mellan henne och någon som Rihanna då? Eller Beyoncé? Henne kallar folk heller aldrig tjock. Jag tror både Kim och Beyoncé har mer kurvor än Rihanna, och de ses som mycket vackrare. Är det inte lite dubbelmoral i världen gällande detta? På bilden nedan ser ni Kim Kardashian. Hon är sjukligt vacker och har en extremt vacker kropp. Hon är kurvig, på ett fantastiskt kvinnligt sätt. Hur kan man inte vilja ha en kropp som denna?

Kvinnan på bilden under är modell. Hon är fyllig. Kurvig. Kanske rent av mullig? Ja, men hon är slående vacker. Hon är stolt över sin kropp. Stolt över att hon är mullig. Strävar inte efter att bli smal. Hon är en inspiration. Jag tycker den här bilden är så vacker med. Hon är inte tjock, inte någonstans. Bara kvinnlig och vacker. Hur kan detta ses som fult? Jag förstår inte. Hon är inte ful. Kroppen är inte ful. Vad är det med våra ideal som säger att detta är fult? Det är kvinnligt. De flesta kvinnor har kroppar som den här kvinnan eller exempelvis Rihanna och Kim. Vi har kurvor. Alla ser inte ut som Candice och hennes Victoria’s Secret-kollegor. I England har de flesta kvinnorna till exempel storlek 42/44. Är de tjocka för det? Nej. Många av dem är just kurviga och kvinnliga. De är inte tjocka bara för att de har storlek 42. Herregud, det handlar väl för fan inte om vad man har för storlek i sina kläder? Så länge man trivs med sig själv så är allt okej!

En av mina inspirationer i liver är Demi Lovato. Hon blev mobbad och kallad tjock i flera år. Hon har aldrig varit tjock. Inte ens mullig. Hon led av anorexia och självskadade sig själv i många år. Detta var precis när hon blivit känd genom Disney Channel och spenderade mycket tid i rampljuset. Folk granskade allt hon gjorde. Ingenting dög. Till slut klarade hon inte mer och bröt ihop. Hon lades in på rehab, en klinik och botades för anorexia och självskadning. Hennes ärr på armarna syndes tydligt veckor efter att hon kom ut från rehab, dock valde Demi att tatuera över dem med texten “Stay” på ena armen och “Strong” på andra. Stay Strong är idag hennes motto. Idag har Demi en otroligt vacker kropp, kvinnliga former är det som klär henne bäst. Även idag kallar folk henne för tjock och mullig. Demi är normal. Hon är vacker och har kurvor.

Jag har alltid folk jag ser upp till. Inom musik, i livet och när det gäller kroppar. Jag vill ha en kurvig kropp, så är det bara. Jag vill se ut som en blandning av Rihanna, Sam Faiers och Demi Lovato. Då hade jag varit nöjd! Men, jag är nöjd med mig själv ändå. Jag ska sträva efter att göra  min kropp fastare, inte mindre eller smalare. Bara mest fast och mer musklig. Det är bara bra. Jag behöver det. Jag har storlek 38/40 i kläder och jag är nöjd med det. Jag vill inte vara en size zero och ha 32/34. Jag trivs i den kroppen jag har. Jag känner mig sexig med kurvor, känner mig kvinnlig och passionerad. Jag älskar att ha tighta fodral, bodycon kjolar och klänningar. Säkert inte alla som tycker det passar mig och min figur, men fuck them! Jag klär mig för mig själv, inte för någon annan. Jag älskar min kropp. Så enkelt är det bara.

På bilden underst ser ni Sam Faiers. På bilden överst en modell. Hon överst är alldeles för smal. Sam kanske inte är smal, men hon är kurvig och oerhört vacker. Jag skulle mycket hellre se ut som Sam än modellen överst. Det är en sak som är säker!

Uppskatta er själva och lär er att älska era kroppar. Ni får bara en kropp och ta hand om den. Behandla den väl. Trivs med er själva, ni är alla vackra på era egna sätt. Menar inte alls med detta inlägget att smala tjejer är mindre vackra och kvinnliga, bara att jag själv finner kurvor mer kvinnligt. Alla är vackra på sitt eget sätt. Så är det bara. Lär er älska era kroppar. Livet blir mycket bättre då.

xo

Snö.

Ska det seriöst aldrig sluta snöa? Jävla väder. Inte kul längre!

Quick smile, then a middle finger to your face.

Jag har kommit på något som stör mig. Att folk aldrig kan vara glada för någon annans skull. Jag är likadan själv. Om det är någon man inte gillar eller har svårt för, och den personen har ett bra liv eller verkar lyckas, visst kan det sticka i ögonen på en själv? Ja. Jag vet att det är så. Det kan irritera en något fruktansvärt om någon man inte gillar är på ett resmål dit man själv vill åka, köper de där kläderna/skorna du vill ha eller lyckas komma in på utbildningen du vill gå. Och det kan även vara småsaker, som att bara verka ha ett bra liv och vara lycklig. Det kan irritera en något fruktansvärt.

Det finns självklart människor jag inte klarar av. Folk som jag stör mig på av olika anledningar. Ingen kan älska alla, eller hur? Iallafall. När jag tex ser att en av dessa personerna gjort något jag vill göra, kan det irritera mig så sjukt mycket. Jag kan seriöst klaga på mitt liv då, blir sur och börja hata. Över i princip ingenting! Och är vi inte alla sådana? Att saker stör oss extremt lätt.

Nothing drives people crazier than seeing someone have a good fucking life. – Chuck Palahniuk.

Det där citatet är så sjukt sant. Jag vet att det är så onödigt att bli sur och missunsam, men man blir ju det! Om jag ser att folk som jag kände för ca 4 år sedan lyckats med något stort och är jättelyckliga kan jag bli sur. Hur patetisk är inte jag? Jag är nöjd med mitt liv, men ändå känner jag ett behov av att vara missunsam. Hur fan funkar man egentligen?

Men det är ju en sån sak alla gör. Man stör sig på att folk har ett bra liv, för att man själv kanske inte har det på topp just nu. Det är så sjukt fult, men så är det. Jag ska verkligen försöka att inte bli sån mer, men det lär säkert hända. Jag är ju bara människa.