Två år har passerat, sedan du lämnade mig. Naiv som jag är trodde jag faktiskt det skulle bli lättare. Men det blir verkligen inte det. Periodvis är det okej, jag känner mig okej och som att jag äntligen kommit att acceptera vad som hänt. Men så finns det dagar, dagar då jag återupplever allting och mitt hjärta än en gång går i tusen bitar. Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig, hur tomt mitt liv är utan dig. Tomrummet efter dig är gigantiskt fortfarande och jag kan inte låta bli att tänka hur mycket bättre allting vore om du fanns här.
“my smile’s an open wound without you.”
Jag var och tände ett ljus idag, och jag satt i minneslunden i ungefär en timme. Jag satt där och pratade med dig, sådär som jag brukar göra ibland. Jag behövde lätta på mitt hjärta och jag behövde råd. Jag berättade för dig om min resa jag ska göra, och om hur orolig mormor är. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag berättade, för ni var så olika. Hon är orolig för mig, men du hade istället uppmanat mig. Frågat vilka ställen jag skulle besöka. Du hade skrattat åt mormors oroliga kommentarer och sagt åt henne att inte vara så orolig. Jag berättade för dig om alla saker som tynger mig. Jag vet att du inte kunde svara, att du inte kan ge mig råd som tidigare, men på något sätt kändes det som om du var där. Det kändes som att du gav mig råd och lyssnade på mig, i tystnad. När jag lämnade kyrkogården så var det som en sten föll från mitt hjärta. Jag var lättad. Du hade hjälpt mig mer än jag trodde.
“when my strength was gone, and i just gave up on life, in my darkest place you were my guide and you told me that i should live my life to the limit”
Jag har försökt att inte vara ledsen idag, för du ville ju verkligen inte att jag skulle vara det. Du ville inte att någon av oss skulle vara det. Vi fick liksom inte vara ledsna. Ändå var vi det, eller ja vi är det. Det var som min bästa vän sa förut, det är klart man är ledsen om personen betytt något för en. Då blir man ju påverkad. Då blir man ledsen. Och det har hon helt rätt i, det är nog därför jag har så svårt att inte vara ledsen. Jag saknar dig något otroligt och du betyder – ja, betyder – mer än ord kan beskriva. Det finns ingen som du, du var unik och ingen kan någonsin mäta sig mot dig. När jag satt på kyrkogården förut, kunde jag inte låta bli att tänka på hur det hade varit nu om du fortfarande funnits. Efter min resa, är jag säker på att du hade haft massor av frågor och kommentarer. Jag hade berättat de galna situationer jag hamnat i, och du hade skrattat. Jag hade ju aldrig kunnat överträffa dina historier, det går ju liksom inte. Ingen av oss kunde göra det, det har aldrig gått. Jag tänker på dem ibland och kan inte låta bli att skratta.
“now i’m hoping, if you hear this, you believe that all that i do is to make you proud”
Jag kommer snart och pratar med dig igen. Tills dess hoppas jag du har det bra där uppe, och att du sitter i en trädgård med massvis med pelargoner och andra blommor, och att Chili springer runt där och skäller och att du skrattar åt honom och hur tokig han är. Ni var mina favoriter, så jag vet att ni är tillsammans även nu.
Jag älskar dig, mer än någonting annat. Jag saknar dig, med varje andetag. Jag hoppas jag gör dig stolt.
“there goes my hero, watch him as he goes”
himynameisbells 